Ända sedan Socialdemokraterna införde allemansfonderna i början på 1980-talet är Sverige ett land av fondsparare. Åtta av tio vuxna svenskar sparar i fonder direkt eller via sin tjänstepension. Därför var det naturligt att erbjuda spararna möjligheter till egna fondval när premiepensionssystemet introducerades för 20 år sedan.
Premiepensionen (PPM) har levererat en hög värdeökning (i snitt 7,5 procent årligen) och erbjudit pensionsspararna en mångfald av fonder att välja bland. Men det har också funnits problem. Ett mindre antal fonder misstänks ha satt egna intressen före spararnas, och i flera fall har fonder sålts genom aggressiv och vilseledande marknadsföring. I grunden är det här företeelser som är förbjudna i lag, men där ansvariga myndigheter inte tidigare har förmått sätta stopp.
Riksdagen har nu beslutat om kraftfulla åtgärder som fått starkt stöd av fondbranschen, till exempel ett förbud för telefonsäljare att ringa för att sälja PPM-fonder. Sedan årsskiftet har Pensionsmyndigheten också fått helt nya muskler och med stöd i ny lagstiftning infört kraftigt skärpta regler för vilka fonder som får vara med på fondtorget. Allt från fondstorlek, enskilda investeringar, och kostnader, till eventuella intressekonflikter och risker för penningtvätt granskas för att säkerställa att spararna ska kunna känna sig helt trygga.
Men bläcket har knappt hunnit torka på fondbolagens nya avtal med Pensionsmyndigheten innan nya reformer föreslås. I dagarna har utredningen ”Ett bättre premiepensionssystem” presenterats, där utredaren Mikael Westberg föreslår en ny statlig myndighet som ska handla upp de fonder som spararna ska tillåtas välja bland. Myndigheten ska påbörja sitt arbete redan den 1 januari 2021. Någon tid för utvärdering av de nyligen genomförda regleringarna ges därmed inte. Med andra ord: utan att veta om det finns några problem kvar att lösa har utredningen nu lagt fram omfattande förslag till förändringar som riskerar att allvarligt försämra premiepensionssystemet. Det är ett slag i luften när det gäller att stärka konsumentskyddet, och kommer i stället skapa nya problem.
Staten drar undan 18,5 procent av löneutrymmet genom ett obligatoriskt pensionssparande. Individen bär dock hela risken för det framtida pensionsutfallet. I inkomstpensionsdelen beror utfallet på hur den samlade lönesumman i Sverige utvecklas och i den mindre premiepensionsdelen beror utfallet på hur pengarna har placerats. Därför är det rimligt att spararna själva har möjlighet att bestämma hur de vill placera pengarna, möjligen med hjälp från en seriös rådgivare eller från Pensionsmyndigheten. Sparare som inte vill eller kan välja själva ska självklart ha tillgång till ett bra och robust ickevalsalternativ.
Den viktiga frågan är hur premiepensionen ska utformas för dem som vill välja själva. I dag har cirka hälften av spararna gjort ett eget val av PPM-fonder. Två av tre sparare vill ha möjlighet att välja, framför allt gäller det de unga spararna där åtta av tio mellan 18 och 34 år vill ha möjlighet att välja PPM-fond.
I stället för ett brett utbud av fonder som kan möta spararnas behov och önskemål föreslår utredaren ett system där staten delegerar till tjänstemän att genom upphandling avgöra vilka fonder spararna ska få placera sina pengar i.
Men upphandling är ingen mirakelmedicin; nyligen har vi sett avskräckande exempel på hur upphandlingar kan gå snett. Det krävs att man först bestämmer vad som ska handlas upp. Redan där inskränks valfriheten genom att alla fonder inte passar in i den mall som definieras. För att få ett bättre pris måste man dessutom skapa skalfördelar som innebär att kapitalet koncentreras till ett fåtal fonder. Valfriheten begränsas ytterligare och riskerna för maktkoncentration är överhängande. Man bör också vara medveten om att fonder som inte får vara med tappar sina skalfördelar, vilket får negativa spridningseffekter på andra delar av marknaden, som tjänstepensionerna.
Den nya upphandlingsmyndigheten måste följa svensk förvaltningsrätt och besluten ska kunna överklagas. Det kräver strikta upphandlingskriterier där myndigheten inte kan ändra i utbudet om det visar sig att upphandlingen styr spararna mot fel sorts fonder. I dag kan spararna löpande utvärdera och byta fond.
Ytterligare en nackdel med upphandlingsmodellen är att när avtalsperioden är slut och en ny upphandling ska ske, kommer de fondval som spararna gjort att ogiltigförklaras och pensionskapitalet tvångsflyttas till fonder som spararen inte har valt, eller till och med aktivt valt bort, men som tjänstemännen på myndigheten tycker är likvärdiga.
Vi får indikationer på att populära fonder inte vill vara med i det system som utredningen föreslår. Fondförvaltare som är måna om sina sparare bedömer det som en alltför stor risk att avkastningen påverkas negativt om fonden först ska hantera ett kraftigt inflöde av kapital och sen ett motsvarande utflöde när upphandlingsperioden tar slut. Risken är att det blir indexfonder och indexnära fonder som kan svälja dessa transaktionsflöden och att upphandlingen endast skapar utrymme för en viss typ av fonder.
När premiepensionen infördes kunde det stora utbudet av fonder te sig svårt att överblicka, 20 år senare spelar antalet fonder ingen stor roll. Med bra digitala verktyg kan spararna lotsas rätt beroende på de egna preferenserna. Här finns det dock utrymme för förbättringar: regeringen bör ge Pensionsmyndigheten i uppdrag att utveckla informationen till spararna och tillhandahålla verktyg som underlättar fondvalen.
Upphandling är ett trubbigt instrument som fungerar dåligt för ett system där de sparare som vill själva ska kunna välja fonder. Det ger inte starkare konsumentskydd, inte bättre kvalitet och inte lägre priser. I stället leder det till ett sämre utbud och tvångsförflyttning av spararnas kapital. Därför bör politikerna i Pensionsgruppen förpassa utredningens förslag till papperskorgen.
Fredrik Nordström
vd Fondbolagens förening
Denna artikel publicerades på SvD Debatt 191107.